Åh håll mig,

åh håll om mig som ingen annan fanns. Kanske aldrig mer får se dig, det här är vår sista dans. Så kyss mig, kyss mig. Är det på riktigt eller drömmer jag?

Sov ut idag (torsdag) efter helgen och började fundera när jag låg där. Tiden går alldeles för fort. Inom två månader är jag tillbaka i Sverige, Karlskoga och folk kommer fråga hur det är med mor din, far din och syr din och allt är som vanligt igen. Jag vill inte, jag vill verkligen inte. Bara tanken på att jag snart måste lämna det här fyller hela min kropp med enorm ångest. Det ligger en spänning i luften. Känner ni? Den påminner om osäkerhet, säkerhet, frustration, avslut och brustna hjärtan. Förmodligen kommer jag aldrig någonsin att träffa vissa av människorna här igen. Det är underbara människor som blivit mina bästa vänner.

Det kanske inte går, det kanske måste få göra ont. Men jag är rädd att det aldrig ska sluta göra ont om jag öppnar upp för det. Jag känner redan nu att jag är alldeles för beroende. Allt det här vänder sig in i mig. Jag vill inte mata den känslan, borde sluta men jag kan inte ro för att jag vill ha mera, hela tiden.

Samtidigt som jag inte känner någon hem hemlängtan alls så ser jag fram emot att så småningom få komma hem. Förstår ni? Jag ser fram emot galna och spontana äventyr med mina vänner och kärleksfulla kramar och omtanke från min kära familj.


Ring om du vill, å hälsa dom jag känner, håll blicken kvar i skyn!