My head and my heart, my mind, my wing

Vid närmare eftertanke så är jag nog inte så himla på. På på vad undrar ni säkert. Det framgår inte, och ska inte framgå och kommer således inte att framgå. Typiskt mig att få kalla fötter. Ah, ge mig en eloge för att vara stans största banger.

Det är kaos här hemma. Lillasyster ska flytta hemifrån, storasyster ska flytta hem i två veckor och jag ska åka till Australien om nio dagar. (Jag ska åka till Australien!) Mitt rum är fortfarande fullt av av ouppackade väskor från Norge och överallt i huset står det flyttlådor som antingen är på väg ut eller in. Bara den lyckliga kan hitta ett golv att sätta sin fot på.

Jag fikade idag, på stans nya hak "som hemma". Jag vet inte vad det var för fel på Paris men tydligen så var det inte ballt längre. Linda var mitt sällskap, en gammal vän från förr. Hon har just kommit hem från ett studieår i Australien så vi hadde en hel del att prata om. Eller rättare sagt, hon pratade, jag lyssnade. Hon gav mig lite tips och ideér och rådde mig att kämpa emot den förjävliga ångesten som med största sannolikhet kommer att infinna sig så fort jag sätter mig på planet. "Det går över" menar hon och det måste det göra. Åh ja! det gör det. Oavsett så känns det skönt att ha någon som redan har gjort samma sak som jag är på väg att göra. Även fast det inte kommer att vara i lika stor utsträckning. När vi skiljdes åt fick jag ett "lycka till" och jag svängde förbi banken och beställde lite australiensk valuta. Sedan tog jag den långa vägen hem. Vädret var strålande och jag kände mig glad. Lyssnade på Anna Ternheims nya platta (sjukt bra, lyssna!) genom min nya fina ipod (sjukt bra, köp!) och kände mig suverän kan jag meddela. Jag gick förbi skolan och läktaren där vi som unga och naiva spenderade många timmar på väg hem från galna nätter på hotellet. Det såg lite ut som de där nätterna när mitt hjärta brann. Jag var 19 och hemligt förälskad i en person som hade de djupaste ögonen jag någonsin sett. Allt med den här personen var vackert, häftigt och på riktigt. Jag var kär, på ett fruktansvärt naivt sätt. Det var sjukt längesen, det var evigheter sen men jag kan fortfarande känna den brutala och förbjudna tonårsförälskelsen. Jag minns att det var svinkallt, minns att jag en natt bara var iklädd en tunn jacka och en kort kjol och höll på att frysa röven av mig. Trots det önskade jag att gryningen aldrig skulle komma, men det gjorde den alltid. Tillsammans mötte vi så många soluppgångar att man fick ont i ögonen av den massiva tröttheten som följde men jag tyckte inte att det gjorde någonting, så länge vi fick vara tillsammans. Du och jag.