Pakistaniern och Paul

Det är så typiskt mig att tycka synd om någon
och det är internt.

Som vanligt. Jag laddar alltid upp med alldeles för mycket frukt, choklad, godis och läsk. Som om inte det vore nog så tar jag med mig sju blyertspennor, för säkerhets skull. Som om jag skulle råka bryta sönder ett par stycken liksom.

Fem timmar senare lämnade jag tentasalen med sju hela blyertspennor, en oöppnad coca cola, en kexchoklad och två bananer. Fortfarande med ångest men med betydligt mindre.
Tentan var inte alls så svår som vi alla trodde. Men jag säger inte att den var lätt som en pannkaka, för det var den inte.
Det är som de säger här: det gick som det gick och det är som det är. Och det är himla skönt att den äntligen är skriven.


Helgen, shopping och halloweenfest på lipz, mycket trevligt. Jag lever verkligen över mina tillgångar. Shoppar som om jag vunnit på lotto, äter ute som om jag inte vore student och åker taxi som om jag vore en kändis. Men vad gör det om hundra år?