If looks could be killing,
i bet you shoot me now




Utgång i Las Vegas i lördags.
Syrran fyllde ju som sagt 18 år så vilken storasyster skulle jag vara om jag inte for hem för att fira henne?

Huset var fullt av artonåringar och på stadshotellet var det som vanligt:
jag träffade d.m och mr p. Men till skillnad från i somras då det var lika kul varje gång, blev jag en aningens bitter efter mötet i lördags.
Jag hatar den äckliga småstadsmentaliteten som råder här:

- "jag önskar att vi kunde höras av oftare men jag kan ju inte bara ringa till dig sådär. Vad skulle folk tro!?"

Ja, herregud vad fan skulle folket tro?


Självklart var också Larsa där och spydde galla ur högtalarna. Vad vore stadshotellet utan honom? Kanske ett ställe att gå till där bra musik spelas? Vad vet jag? Jag vet i alla fall att jag vill gå upp i rök när tonerna av "det var en gång en liten fågel" når mina stackars öron.

Men jag är inte bitter, nej inte alls. Stundtals har jag det himla trevligt där. Annars skulle jag ju för i helvete inte gå. Eller är det i brist på annat som vi ständigt återvänder dit?


Annars då?
Jag har jobbat arslet av mig och därför umgåtts och pluggat alldeles för lite. Den där engelska ekonomiboken är verkligen inte min vän.
Men det löser sig. Det gör det alltid.