Högklackat och handväskor


Hur många gånger har man inte varit på konsert och önskat att man var den lyckliga jäveln som just fångade den utkastade trumpinnen?
Jag skulle ljuga om jag påstod att jag brukade vara en av dem. Men visst, lyckades jag fånga en skulle jag bli rätt nöjd men jag skulle knappast göra vad som helst för att få tag på den. Men det finns andra som gör det.

L var på My Chemical Romances konsert i Malmö igår. Han fångade trumpinnen som kom flygandes i luften men i nästa sekund hade tydligen ytterligare en person lagt vantarna på den och hon anser att hon var först. L insisterade på att han borde få den eftersom det faktiskt var han som fick tag på den först, dessutom spelar han ju själv. Den andra personen håller inte med och det går så långt att hon biter L i fingret, tills han börjar blöda, och tvingas släppa. Det är helt galet.
Hur långt kan man gå för att få det man vill ha?

Och vad gör man när man får något man inte vill ha?
Som när jag var på festival, en gång för länge länge sedan, när jag hade converseskor på fötterna, svartmålade ögon och piercing i läppen..
Det var jag, min vän E, en norrman och moneybrother på scen. Efteråt visar det sig att den där norrmannen fångat den svettiga och äckliga handduken som de slängt ut i publiken. Han ger den till mig... för jag måste ju bara älska moneybrother, så som jag hoppat omkring. I själva verket var jag bara full och på bra humör. Jag hade inte ens hört moneybrother innan den kvällen. Men man får ju inte vara otacksam, åtminstone inte på festival.