You left the sweetest taste in my mouth
Två timmar gått aldrig så fort. Tiden bara rann iväg. Klockan ringde och innan jag visste ordet av det var det dags att säga hejdå. Men trots att det kändes tungt och hopplöst var det himla fint att bara ligga där i mörkret.
Jag kan inte låta bli att le när jag tänker på det och de ord vi utbytte.
Monday, October 16, 2006
Subscribe to:
Post Comments (Atom)
No comments:
Post a Comment